Märklig känsla av att inget är förändrat

Så var det äntligen dags för SHL premiär. Säsongen är igång. Den första omgången är spelad och precis som det brukar vara, så är det de s.k skrällarna som får mest rubriker. Trots att det inte finns något som heter skrällar i de första omgångarna av ligan. Allt kan hända. De flesta av oss vet att det tar 20-25 omgångar innan ligan sätter sig liksom. Att IKO tar poäng borta på Skellefteå är ingen skräll. Eller att Brynäs piska skiten av indianerna (de regerande mästarna) är inte heller nån skräll. Det som sker under september och oktober brukar ALDRIG vara ett facit för hur slutet av säsongen ser ut, snarare tvärtom.

Vi minns tex fjolåret där vi såg ett visst lag från Östgötaslätten som gick fram som en ångvält under inledningen och sedan föll ihop som ett korthus resten av säsongen.

Dock finns det saker som oroar om vi ser till Växjö Lakers start uppe i Norrbotten. Vi minns avslutningen på förra säsongen. Kvartsfinalsortin mot just Luleå. Är det bara jag som fick känslan av att den slutspelsserien bara fortsatte under lördagskvällen, på samma sätt? Trots att framför allt Lakers lag är helt utbytt så kändes det som tiden stått still. Visst, absolut, det fanns en en helt annan offensiv i det Lakers som igår intog Coop Norrbotten Arena, men likt förra årets lag så hade detta laget precis lika svårt att hitta nätet.

Och när väl Luleå fick göra 1-0 så kändes matchen avgjord. Årets lag visade sig ha lika svårt att efter detta mål hitta knappar att trycka på som tog dom tillbaka in i matchen. Luleås defensiv var i stort sett 100% hålfri. Lakers såg ut att trampa vatten hela vägen in i mål. Luleå är dödligt effektiva och gör mål på det som bjuds. Och man tar till slut hem alla tre poängen på ett ganska enkelt sätt trots allt. Ungefär som hela slutspelsserien såg ut.

Det finns vissa saker som jag reagerat på under egentligen hela försäsongen, och som jag reagerat på många gånger genom åren, som ganska tydligt är en coachtaktisk sak och inget som har med lagets kunskaper att göra. Och då pratar vi special teams. Igår tycker jag detta var extra tydligt. Nästan lite för tydligt. Alla lag, som det ser ut i alla fall, verkar ha en grundfilosofi i PK, att först, utan att tappa positionerna i banan, se till att motståndaren har så svårt som möjligt att etablera sitt PP. Man jobbar med störningsmoment redan högt upp i banan utan att gå bort sig. Man försöker täta mittzon och göra blålinjen svår att forcera med pucken under kontroll. Vilket ska göra så att tiden för etablerat PP spel reduceras så mycket som möjligt inom de två minuter som gäller.

Vi ser under gårdagen hur svårt Lakers har att under kontroll ta in pucken i offensiv zon och etablera sitt PP. Tiden man får till ett etablerat spel är väldigt kort. Jag tror faktiskt att vi får mindre än 20-25 sekunder etablerat PP spel under våra försök. Så fort vi tappar ut pucken så vet man att det kan bli svårt att få till något nytt försök.

Tittar vi sedan hur det ser ut när vi själva ska försvara oss i PK. Jag vet inte, men det känns faktiskt som att vi har totalt motsatt filosofi när det gäller detta. Min känsla är att vi tänker som så att vi inte ska gå bort oss utan vara noga med våra positioner därför släpper vi in motståndaren i zonen och tror att vi där, under etablerat PP spel kan kontrollera motståndaren på ett bättre sätt. Det känns som att våra motståndare får bra mycket längre tid i etablerat PP spel än vad vi själva får. En del hävdar nu att vi trots allt gör det ganska bra i PK och dödar väldigt många, så även igår. Ja, håller med, men hur ser det ut. Hur länge håller det. För även om vi klarar tex ett 3 mot 5 läge igår så osar det hett hela tiden.

Igår gjordes 2 PP mål, ett av vardera lag. Men hur ser målen ut? Tittar vi på Luleås så är detta gjort i ett etablerat PP spel där dom svärmar runt Andrén och skapar läge på läge, innan Olausson hittar igenom till Petter Emanuelsson som stänker in 3-0. Lakers mål då. Ja, först försökte första PP med Gynge, Pettersson och Horak, men hade svårt att över huvudtaget ta sig in i zon. Utan att etablera sig egentligen en enda gång så lyckas andra PP linan få in pucken, hårt stressade där Erixon får pucken i dåligt läge, lägger en passning på bredd till en inåkande Davidsson som har två spelare på sig. Lyckas med god teknik få med sig pucken med foten i detta trånga läge, och i nästa frekvens dra ett bra skott på mål.

Ett mål i PP, men mer ett vanligt spelmål istället för ett uppsatt etablerat PP mål. Bra att vi gör mål givetvis, men hur bra är det på sikt att ha så svårt att få till ett etablerat PP spel jämfört med motståndaren. En annan sak som var ganska tydligt igår och som också påminde lite grann om vårens kvartsfinalserie. Hur lätt Luleå håller oss på utsidan. Om detta är Luleås skickliga försvarsspel eller Lakers oförmåga att ta sig in på insidan låter jag vara osagt. Om det är Lakers, är det då oförmåga eller ovilja att sig in där det gör lite mer ont? Jag vet inte. Men det är lite märkligt att det ser så likt ut vårens svaga kvartsfinalspel. Hallam och hans stab borde vara 100% insatta i hur Bulan tänker och hur han vill ha sitt Luleå.

För avslutningsvis har jag en märklig känsla av att inget är förändrat, trots att jag vet att vi har ett helt annat lag, med en helt annan offensiv kunskap. Och vi ska även ha ett hungrigare lag än förra säsongen. Men match nummer ett visar inte alls på detta, utan snarare tvärtom. Med detta nu som facit och historia så ser jag verkligen fram mot tisdagens hemmapremiär mot nästa tänkta topplag. Faktiskt min favorit till SM guldet i vår.



SJÖAGUDEN - En småländsk fristående hockeyblogg
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *